Längsta dagen på jobbet! Delad tur en söndag brukar kännas lång, men denna söndagen var något i hästväg. Började som vanligt men förändrades snabbt. Aldrig har det varit så skönt att duscha efter ett arbetspass.

Hur kan kroppen känna att det är dags att lämna denna värld? Bara stänga av och låta hjärtat stanna, slå ett sista slag för att sedan inte orka ännu ett. Ett sista andetag, luften tar slut och inandningen uteblir. Att få somna in måste ändå vara det mest fridfulla sätt. Ingen smärta, ingen ångest, inget lidande.

Allt måste skett precis innan vi lade handen på dörrhandtaget. Sista slaget och sista andetaget. Fortfarande varm, fortfarande ett utseende av att sova. Endast färgen på huden och en lätt blå nyans på läpparna avslöjade vad som hänt. Och där står vi, hand i hand min kollega och jag i chock och med tårarna rinnandes på oss bägge två. Tur vi har varandra, sålänge vi båda andas och sålänge våra hjärtan slår.

Vila i frid.