Det är väl kanske inte riktigt läge att klaga över livet just nu, när man haft jul och nyårsfirande som varit helt fantastiska, fått spendera tid med människor jag älskar över allt annat. Men trots det kan jag inte undgå känslan som smyger sig på nu efteråt. Januari är här och det känns som att man bara sätter sig ner och pustar ut. Så var det roliga över liksom. Nu återgår man till vardag och till vanliga rutiner igen. Äta, sova, jobba och träna. Det är då alla tankar väcks. Vad gör jag med mitt liv? Är det såhär det ska vara tills pensionen? Vad ska jag göra med mig själv? Ska jag börja plugga? Vad i så fall? Livet just nu känns väldigt flackt. Jag vill att det ska hända något samtidigt som jag inte vet vad. Förändringar gör mig ostabil och rutiner gör mig tillslut knäpp i huvudet. Varför kan inte vägen bara vara given? Varför måste allt vara så svårt?