Igår var jag tillbaka på ålderdomshemmet. Den gamla damen som snart ska fylla 92 kan inte tala och sitter i en rullstol hela dagarna. Igår var hennes man på besök, nog en utav de trevligaste anhöriga jag träffat! Sitter ner en stund och pratar med honom och han berättar hela sin livshistoria för mig. Att han och hans fru gifte sig för 65 år sedan, och att hennes klänning blev extra dyr eftersom det var en speciell skräddare som hette fru Petersen som sydde upp den. Eller att de bara behövde betala 50kr/mån i avgift för deras lägenhet uppe på Bäckalyckan. Och att de har tre söner varav två är gifta och har barn och den tredje skulle åka till USA och spela i något band. Han själv hade varit någon typ av polis och rest runt inom Jönköpings län och pratade om både det ena och det andra stället! 

En superpigg man som är helt klar i kroppen! Han berättade också att de sista orden hans fru sa var "Man kan ju skratta ihjäl sig!" Det tyckte jag var underbart! För hon är väldigt glad av sig och skrattar mycket. Trots hennes hinder hon har, talet och rullstolen. 

När jag blir gammal vill jag bli lika pigg och glad som hennes man. Jag vill bli en krutgumma som är nöjd över det liv jag levt och de dagarna jag har kvar att leva.