Jag hatar mig själv när jag inte kan släppa greppet och låta saker få ske. Alltid ska jag ha kontroll och kunna överblicka situationen. Då någon väl föröker ta sig in och förstå sig på mig är det som att jag automatiskt och omedvetet köper ett exta lås, låser noggrannt och kastar nyckeln i sjön, så att ingen kan öppna det igen. Och varför är det så? Varför kan jag inte bara ge efter och låta dem veta, låta dem förstå och ge den delen av mig själv. Men hur mycket jag än försöker så blir jag inte klok på mig. Jag tänker för mycket och dömer för fort. Är kanske rädd för att kasta mig ut i något okänt och att inte ha någon stadig mark under fötterna. Att livet helt plötligt tar en annan vändning som inte är inplanerad utan snarare oplanerad och kanske till och med spontan. Uppochner. 

Så vad egentligen är det jag är rädd för? Verkligen egentligen. Att det ska gå åt helvete rent ut sagt. Att Livet ska bli kaos och hjärtat värka. Eller i värsta fall att jag själv sårar. Det bästa vore bara om jag kastade mig ut att någon stod där och tog emot mig, då skulle allt bli bra...

---