En händelse som stärkt mig.

 

Det var i högstadiet. En tid där det händer mycket, med en själv och med andra. Hur som helst så började tiden bra, vi var fyra tjejer som höll ihop under sjuan och åttan. Det var först i nian det började knaka i fogarna och en dag brast det. Jag minns fortfarande incidenten i matsalen och sedan den dagen har jag sett saker och ting ifrån ett annat perspektiv. Det var nämligen då vi gick skilda vägar. Jag och dem. Och det lustiga är att jag än idag inte kan redogöra för vad som var grunden till allt, varför ens detta skedde?! En urusel förklaring som inte ens hade med vänskap att göra utan som istället hade med min familj att göra...Hur konstigt som helst! Men trots allt så var det här livet tog en annan vändning. Slutet av terminen i nian kändes oerhört lång, men jag hade bestämt mig för att ta mig igenom den, blod svett och tårar, och när allt var över var friheten total!

 

Det var väl först då saker och ting började hända. Under sommarlovet fick jag intagningsbeskedet till gymnasiet i Jönköping, lägenhet var fixad, flyttkartonger packade. Den 19 augusti lämnade mamma mig ensam i Jönköping och dagen därpå började jag första året på gymnasiet. Det var då jag kickstartade det nya livet, började om på ny kula i en ny miljö där jag själv kunde bygga en trygghet, ett liv på det sätt som jag ville utforma det. 

 

Med detta vill jag ha sagt att jag inte hade stått där jag står idag utan incidenten i nian. Då hade jag troligtvis varit kvar i den lilla sketna trästaden som Eksjö faktiskt är och gått där bland samma gamla människor och utvecklingsskalan hade väl inte skenat iväg direkt. Då hade jag aldrig fått den underbara klass som jag fick, de goa tjejerna och mysiga kvällarna ihop samt flamsiga dagar, jag hade aldrig träffat den fina ängeln på Juneporten en kall januarikväll, inte åkt på en fantasktisk skidresa tillsammans med klassen, inte blivit instruktör där jag peppar och skriker på träningshungriga deltagare, inte åkt på härliga solresor med finfina flickor eller överhuvudtaget mött grabben på gymmet som jag numer vaknar och somnar bredvid. Jag lärde mig att ska man ta sig någonstans i livet kan man inte förlita sig på andra, man måste stå på egna ben och fatta egna beslut. Vara självständig. Jag har lärt mig att inte ta andra för givet, jag kan se skillnad på vänner och "vänner". 

 

Idag är jag inte samma person som då. Jag är starkare och tryggare i mig själv. Idag har jag vänner som står vid min sida, även om stormen blåser eller det är 10 mil emellan! Med dem kan jag vara mig själv och de älskar mig för den jag är. Och jag vet att jag inte är normal i alla lägen, men det är knappast de heller kan jag säga ;) Livet jag lever tänker jag fortsätta leva, bygga och forma. Jag vet också att livet kommer att vara motstridigt och inte alltid bli som man vill  men det är en del utav det. Misstag är tillför att lära sig utav, göra om göra rätt och lämna stark. Livet är en kamp - och jag ska vinna!