Hela livet tog en oväntad och oförutsägbar vändning och jag var inte beredd. Varken fysiskt eller mentalt. Ett slag i ansiktet som man inte var beredd på. Någon som stod gömd bakom hörnet där framme. Ett steg, en armlängd ifrån. Smack! Rakt i ansiktet, handflatan mot kinden och hinner även passera över ögat. Det svider. Så in i helvete. Och så ligger jag där på gatan. Huvudet tungt vilande mot marken, känner något varmt rinna längs hårfästet, över kinden för att sedan släppa från hakbenet och droppa ner på asfalten. Blod. Hur länge jag ligger där vet jag inte. En timme kanske två. Eller en hel dag, vecka kanske till och med månad. Vem vet kanske än idag? Ingen kom och hjälpte mig upp. De gick förbi men såg mig inte och hörde mig inte ropa på hjälp. Det var som om de inte förstod mitt språk eller såg mig alls. Jag var nog osynlig. Ingen räckte ut sin hand eller frågade hur jag var fatt. Jag ligger där nog än. Så när du går förbi, passa då på att sparka på mig, jag ligger ju redan ner, eller hur. Sparka en gång till. Riktigt hårt. För då kanske du hjälper mig, ger mig ett lugn, en ro och en stilla vila.


När allt blir uppochned. Jag har ju varit beredd på detta men jag trodde inte att det skulle kännas såhär. Ser saker från ett annorlunda perspektiv. Varför? För att livet är uppochned. Det är inte som det brukar. Som det ska? Jag vet inte. Jag har ingen aning om vad som är rätt eller fel längre. Vad som är rimligt eller orimligt. Ibland hamnar man i livets vägskäl, där man måste välja höger eller vänster. Detta kan vara ett utav dem. Kanske skiljs våra vägar åt här. Det vi en gång hade kanske inte kommer kunna återfås. Förlorad tid. Passerat. Historia. 

---