Behöver skriva av mig och gör det här, rakt upp och ner inför er.

Ibland går inte livet som man har tänkt sig. Inte alls. Då kroppen är helt ur balans och svävar i något tillstånd mittemellan liv och död. Inte för att jag känner att jag håller på att dö fysiskt, men mentalt. Just nu kan jag jämföra livet med en brandt uppförsbacke som jag inte kan se änden på. Jag är trött och går med sakta steg framåt men känslan av att i samma stund jag tar ett steg framåt förlängs backen med två meter och jag kommer aldrig på se toppen. Allra helst hade jag velat vända mig och och springa tillbaka, tillbaka till allt det underbara, till då det var bra. Miltals tillbaka. Men jag vet att det inte går, att jag måste fortsätta.

                

Det är nu jag behöver er, vänner, familj, nära och kära, som allra mest. Även om jag är envis och vill vara självständig klarar jag inte allt själv. Jag behöver er och hoppas att ni finns där när jag känner mig redo.

"Det som inte dödar dig gör dig starkare."

---