...att inte vara nöjd med sig själv, eller jo man får vara nöjd med sig själv men inte säga det högt! Det är lite smått förbjudet att säga att man är riktigt stolt över hur man ser ut, att man har snygg kropp eller har någon/några riktigt grymma skills, typ att man är jätteduktig på att trixcykla, att man är grym på datorer eller svinbra på någto speciellt ämne i skolan. Nej istället säger man; nähä du, ser du inte mina lår och mina armar?! eller nja, det vet jag inte om jag är så bra på...kan ju bli bättre om man säger så. Ja ni känner säkert igen det. För i den situationen har vi alla varit någongång, vare sig vi vill erkänna det eller ej. Men det är så det är helt enkelt, man är rädd för att låta uppnosig och viktig på något sätt och vill inte skryta med sig själv. Men varför egentligen? Det är förståeligt att man inte gör det jämt och ständigt men en gång ibland då man faktiskt är nöjd med sig själv eller något av sina verk kan man väl få lov och säga det högt?


Tjaa, vad ska man säga? Köttbullar kanske?
Det är ju ganska typiskt svenskt om man säger så...

Så därför, för att inte vara så svennig, ska jag säga att jag är riktigt nöjd över mig själv genom att jag presterat bra i ett par kurser i skolan bland annat Historia A och Engelska B, har visserligen Ida Andersson också att tacka för historian, vi fixade det tillslut vännen, som vi sa att vi skulle göra, tack! Men engelskan har jag faktiskt bara mig själv att vara stolt och klappa mig själv på axeln för.

Känns rätt bra att få säga det rakt ut på det där sättet, prova du med! Våga vara nöjd med dig själv och låta andra veta om det!