Att dejta är ju inget ovanligt. En hit en dit. Men aldrig något av intresse? Det klickar helt enkelt inte. Och när man pratat lite med dem och kommit dem lite närmre visar det sig att de inte är ute efter något seriöst. Eller så är det man själv som har för höga krav...Kan mycket väl vara så. Men men ska väl ha lite krav ändå? Det måste vara okej? Jag menar, annars skulle man ju i stort sätt kunna ta vem som helst, en uteliggare direkt från gatan. Man kan inte lära sig att älska någon. Visst att kärlek kan växa fram och en männsika kan bli allt finare med tiden, men kärleken måste ändå finnas där på något vänster ända från början. Känslor är inget vi kan råda över, de finns där vare sig vi vill eller ej,  vi måste bara kunna hantera dem på rätt sätt, vilket inte alltid är så enkelt.

                      

Och vad är egentligen kärlek? Definiera ordet. Det är ganska stort och ganska svårt, för kärlek är olika för oss alla. Likså ordet snygg. Vem är snygg? Och vem bestämmer det? Skiljer sig också från individ till individ. Den vi söker efter, den perfekte, som ska passa in i vårt liv har olika egenskaper beroende på vem som söker!

                                   

"Den som söker skall finna" Är det verkligen så? Stämmer det? Ja det är frågan. Någonstans finns det sanning i orden, man kan inte stänga in sig i lägenheten, låda dörren och krypa ner i sängen och vänta på att han med stort H ska ringa på och säga "Hej älskling, här är jag, den du letat efter, kom nu börjar vi vårt liv tillsammans!" Men någonstans mitt i allt så får man inte leta sig fördärvad heller eller i sin frustration ta vem som helst, då kan det gå galet. Mest tror jag bara på att vara ute och träffa mycket olika människor och en dag, då du minst anar det står han kanske där mitt framför dina ögon, frågan är då om du ser honom eller om du har något annat för dig?

---