Och så var jag där igen! Glag i hågen över att Martina frågat om vi ska ut och ta en promenad i den fina kvällen låser jag dörren och lägger ifrån mig nyckeln och traskar vidare. En och en halv timma senare kommer jag hem och ska öppna porten som klockan 22 (om det inte tillochmed är ännu tidigare) går i lås och jag kommer inte in! Inte heller ser det ut att vara någon granne som är vaken eller har fönstret på glänt som man kan ropa på. Går runt hela huset, inga fönster till tvättstugan som är öppna, inte dörren till källaren som ibland kan stå halvöppen. Nej allt förblir stängt och låst. Och där står jag utan nyckel och kommer inte in. Great! Men så kommer jag på att jag har en brandstege upp tll mitt fönster. Drar fram en gammal träpall av något slag som får fungera trappa, klättrar upp och sträcker mig efter stegen, drar mig upp tills jag kan komma åt första pinnen på stegen med fötterna. Tittar mig omkring så att ingen ser mig och skyndar mig sedan snabbt upp för brandstegen, lirkar upp mitt fönster och kryper in! Phuuu, jag slapp iaf att sova ute!

Ja jag har ställt mig frågan också, HUR FANKEN LYCKAS MAN?! Och jag har inget svar. Jag är mållös. Men Emelie Karlsson är jag som lyckas med det omöjliga.

---