En kall vinterkväll för sisådär lite drygt ett år sedan, sitter jag på tåget påväg tillbaka till Jönköping. Jag är på riktigt dåligt humör och jag sjunker in i min bok. Inte lägger jag märke till den blonda tjejen som sitter på sätet rakt över, inte förrän hon går framför mig på Juneporten, hon går till samma busshållsplats som jag. Och där står vi i väntar på buss 10 (som den hette då). Plötsligt bryter hon tystnaden och frågar mig något i stil med vart jag kom ifrån eller liknande, jag kommer faktiskt inte ihåg. Men det visade sig att  vi var lika gamla, att hon gick på Per Brahe och att vi åkt samma tåg ett bra tag. Under de, högst 10, minuterna vi tillsammans spenderade den kvällen kändes det som om vi alltid kännt varandra. Vi kliver av vid samma hållplats och innan vi skiljs åt byter vi nummer och lovar att vi snart ska ses igen. Flickan vände min tillvaro uppochned, istället för att känna mig sur och nere så känner jag mig glad. Somnar med ett leende på läpparna.

Idag reser vi tillsammans, till och från Jönköping, tränar tillsammans, pluggar tillsammans, gråter och skrattar tillsammans, chillar tillsammans, tittar på film tillsammans, pratar om allt mellan himmel och jord...ja ni fattar. Vi delar väldigt mycket. Hon är som en extra syster för mig och jag vet att hon alltid finns där för mig. Flickan ppå gatan mittemot, typ. Underbara vän! 

Julia heter hon.



Julia; jag är så tacksam för att våra vägar korsades, och jag uppskattar verkligen att du finns i mitt liv. Låt inget komma emellan vår vänskap! ♥